Hur sex miljoner parisare hamnade i Paris katakomber
Benen under Denfert-Rochereau var aldrig tänkta som en sevärdhet. De var svaret på två problem som Paris hade i slutet av 1700-talet: en stad som sjönk ner i sina egna stenbrott och kyrkogårdar som var för fulla för att användas. Här följer historien i tur och ordning, utan legenderna.
Sten till staden, hål under den
Mycket av gamla Paris är byggt av en ljus kalksten som ligger strax under vänstra stranden. Geologer kallar den lutetisk kalksten, efter Lutetia, stadens romerska namn. Stenbrytare tog ut den från medeltiden och framåt.
Först arbetade de i öppna gropar. När staden växte ut över brotten flyttade grävandet under jord, längs stenen i långa gångar som bars upp av kvarlämnade pelare av berg. Under seklernas gång nådde tunnlarna in under hela stadsdelar.
De gamla brotten löper ungefär 300 km under Paris. Nätverket av före detta gruvor får den korta sträcka som besökare går i dag att verka liten.
När gatorna började rasa
På 1770-talet hade de övergivna gångarna blivit en verklig fara. Vägavsnitt ovanför gamla stenbrott störtade in, och hus följde med. Ingen kunde längre se hålen som någon annans problem.
År 1777 inrättade kronan Inspection Générale des Carrières, en myndighet som skulle kartlägga stenbrotten och stötta upp dem. Dess arbetare byggde murar och pelare under gatorna. Inhuggna gatunamn och årtal märker fortfarande ut vissa gångar längs besöksrundan.
En kyrkogård som ingen längre kunde använda
Ovan jord hade Paris ett andra problem. Cimetière des Innocents, nära dagens Les Halles, hade tagit emot de döda från många församlingar i århundraden och var svårt överfull.
Grannarna klagade på lukten och på fukt som trängde in i källarna intill. Efter flera års protester stängdes kyrkogården, och myndigheterna måste hitta någonstans att göra av det den rymde.
Svaret låg söder om den gamla staden. Stenbrotten under Tombe-Issoire-området stod tomma och höll redan på att förstärkas. De låg nära tullporten som kallades Barrière d'Enfer, en bra bit från den trånga stadskärnan.
Benen flyttades nattetid
Från 1786 grävdes kvarlevorna upp på Innocents och kördes söderut. Flyttarna skedde på natten, och vid stenbrotten tippades benen ner genom schakt till gångarna under.
Andra församlingskyrkogårdar i Paris tömdes på samma sätt under de följande decennierna. Sammanlagt rymmer benhuset kvarlevorna efter ungefär 6 miljoner människor. Varje guide och varje bokningssida upprepar den siffran.
Nästan ingen av dem går att namnge. Skyltar under jord anger vilken kyrkogård varje avsnitt kom från och när det flyttades, och mer personligt än så blir det knappast.
Siffran 6 miljoner är en uppskattning byggd på gamla kyrkogårdsregister, inte en räkning av skallar. Läs den som en storleksordning snarare än ett exakt tal.
Väggar av skallar och långa ben
Först låg benen i högar. Den prydliga uppställning som besökare fotograferar kom senare, under Louis-Étienne Héricart de Thury, som ledde stenbrottsmyndigheten i början av 1800-talet.
Hans lag staplade de långa benen till väggar och satte in rader av skallar i dem som band och mönster. Bakom de prydliga fasaderna ligger resten av kvarlevorna löst, staplade djupt in i gångarna.
Han lade också till skyltar med verser och citat, de flesta om döden och tidens gång. Många är på franska eller latin, så en guide som översätter dem tillför promenaden väldigt mycket.
Dörröppningen som säger åt dig att stanna
Ingången till själva benhuset bär den mest citerade raden under jord. Inhuggen ovanför dörröppningen står det „Arrête ! C'est ici l'empire de la mort”, ungefär ”Stanna! Här är dödens rike”.
Före dörröppningen går du en lång sträcka genom kalt stenbrott. Efter den börjar benen och tar knappt slut förrän nära utgången. Vår genomgång av rundan steg för steg visar var varje del kommer.
Benhuset har tagit emot besökare sedan början av 1800-talet, även om besöken var sporadiska i början. Med tiden blev det ett av stadens museer, i dag drivet av Paris Musées.
Hör stenbrottens historia från en guide
Walks berättar historien under cirka 2 timmar i grupper om upp till 14, med särskilda platser som det underjordiska kapellet och stenbrytarens inristningar.
Ett namn som leker med helvetet
Torget ovanför ingången har en egen historia. Den gamla tullporten hette Barrière d'Enfer, och Enfer betyder helvete på franska, ett passande namn på en dörr till de döda.
Senare döptes torget om efter överste Denfert-Rochereau, en hjälte från belägringen av Belfort, och det nya namnet låter nästan likadant. Wikipediaartikeln om Place Denfert-Rochereau berättar resten av torgets historia.
Varför historien når fram bättre med en guide
Biljetten utan guide från ~36 € tar dig in med en ljudguide, och den täcker grunderna tillräckligt bra. Den kan inte svara på en fråga om en viss skylt, eller om en inristning du fick syn på i väggen.
Walks tur med särskild tillgång från ~134 € är det billigaste sättet att höra historien från en guide. Den har 4,7 från 1 000+ omdömen på GetYourGuide och öppnar områden som är stängda för vanliga besökare.
Memories France, vårt val, håller grupperna till högst sju bakom de låsta grindarna. Hur de två står sig mot varandra går vi igenom i vår guide om gruppstorlekar och på prissidan. Vår sida om biljett eller livs levande guide väger biljetten mot båda.
Familjer kan vilja läsa våra tips om att ta med barn in i ett benhus innan de bokar. Historien landar annorlunda hos en tioåring än hos en vuxen.